SOMMARPRATARNA är svensk sommar för mig. Jason, mobbad och mobbare – alla har kanske varit där. Rätten till ett liv i sitt hemland.

Croneman, att skriva är mitt liv. Hot i livet som kritiker och skribent. Bägge pratar på sitt sätt om den växande rasismen, Croneman om portieren på hotellet i Italien som pratar lite tyska; sorgligt nog för att han suttit i Buchenwald. Aldrig mer, lovade Cronemans tyske vän, detta var på 70-talet. Jason om sin uppväxt som varken svart eller vit men en neger i mångas ögon. Det fulaste ord han vet näst efter niggerhora. Som hans mor blivit kallad i NY och Lund.

Wikingsson – om de gamla och dess betydelse. Respekt.

Fredrik Rydman, alias Benke, med sin slitna danskropp som till slut bestämmer sig för att säga nej. 

Min senaste lyssning är Christian Falk. Orkar ni bara lyssna på ett sommar så är det Christian ni ska välja. Inte för att han lämnade jordelivet några dagar innan det sändes utan för att det var ett fantastiskt och gripande program. Har en dessutom växt upp med Imperiet så blir det ännu bättre. RIP Christian Falk. 

Idag lyssnar jag mycket på podcasts som Värvet där intressanta och för mig ibland okända människor berättar sitt livs historia. Lite som Sommarpratarna men med intervjuare. Trots denna tillgång så är fortfarande sommar i P1 en raritet som jag inte vill missa. Och med dagens teknik så lyssnar vi när vi vill. Ungefär som sjörapporten som man numera inte behöver passa. Även om det var en fin stund, 21.50, efter Tankar för dagen. Alla samlade runt radion för att planera morgondagens rutt.

/J