LÄNGDÅKARNA har intagit Kilsbergen; vilket är ett tecken på att snön är på plats. Förvisso har man kunnat åka på konstsnö i Ånnaboda sedan någon vecka tillbaka, men den riktiga skidåkningen är nu möjlig. Den som skickar dig ut i urskogen långt från allfarsvägarna. Men ändå leder till en stuga med kaffe på vedspis, eller varför inte en våffla i Blankhults gamla skola.
På lördagen testade Anne och jag de skoterspårade lederna från Blankhult upp mot Tomasboda. Natursköna leder med vacker inramning där björkskog går över i granskog ju högre upp man kommer. Väl uppe på åsen där Rusatorpet och Kilsbergsstugan huserar var det räls. Pistmaskinspårat av bästa kvalitet. Den typen av spår bjuder också på möten med en annan ras. Inte varg, även om blicken har en viss likhet, utan den typen av åkare som jagar en placering i Vasaloppet. Det må kosta vad det kosta vill, bara träningskompisarna eller arbetskollegorna hamnar bakom i placeringslistan.

Vi rundade av med en våffla och var nöjda med dagen. Hit kan ni ta er och äta våffla utan skidor. Trevligt sätt att få lite fjällkänsla om man inte vill åka skidor. Dock ingen afterski vad jag vet.

På söndagen blev det en sväng till i spåren. Den här gången med Mange. Med ett förflutet som tävlingsåkare blir han min längd-PT. Kul med lite tekniktips. Men precis som jag så åker han för att det är njutning. Dagen bjöd på lite plusgrader och föret var trögt. Blev en fika i Tomasboda innan vi testade spåren upp mot Lisselängen. Inte optimala förhållanden men fantastisk motionsform. Samtidigt som man njuter av tystnaden i skogen.

Ta vara på vintern mina vänner. Man vet inte när den kommer härnäst.
/J