STRAX efter Orsa dyker det plötsligt upp snö på vägen. Snart är vi ikapp plogbilen som rensar den lilla vägren som finns på inlandsvägen, som den kallas. Finns t.o.m. en skylt som förkunnar att man befinner sig på denna väg som är en del av E45, Sveriges längsta väg. Vi befinner oss då på lite högre höjd och det vårlika landskapet har förändrats till vita vidder. Ganska snart blir det återigen vår och min oro över att ha sommardäck på bilen lägger sig platt. Även om vi ska åka fjällväg senare så ska den vara ren från snö enligt personalen på Storulvån.

Allt som oftast träffar man någon man känner på Statoil i Sveg. Så även denna gång. Märkligt fenomen men det är en klassisk knutpunkt för en stor del av vår fjällvärld. Åker du bil från våra trakter så hamnar du i Sveg. Punkt slut.

Väl framme på Storulvåns fjällstation blir vi nästan chockade över antalet bilar som står i vägrenen på fjällvägen. Men vädret är på topp och dagbesökarna från områden runt omkring blir då många. Framförallt tror jag att den dåliga snötillgången i Åre lockar folk hit över dagen; kombinerat med explosionen av topptursintresse. Många som tidigare bara gick på tur går nu på topptur med ny lätt utrustning. Vi ser även en del kids knata på uppför enklare fjällsluttningar med ivrigt påhejande pappor. Jag skriver pappor för det är betydligt stillsammare attityd hos den kvinnliga delen av familjerna vi träffar på. Vi får en fantastisk kvällstur uppför och sedermera nedför Getryggen innan middagen intas 21.30; sent men välförtjänt kan man säga. Lasagne, som Anne varit snäll att laga till hemma, slinker ner med ett gott glas vin i den trevliga lokalen för självhushåll. Lite rörigare såklart vid 18-19 tiden då alla ska laga mat. Men såhär dags är det lugnt och skönt.

Efter en kaffe på loftet med den fina granitväggen, där stor som liten kan inomhusklättra om man har någon energi kvar, drar vi oss tillbaka till vår sovalkov. En lite speciell boning med 4 bäddar och draperi ut till korridoren där gemensam toa och dusch finns. Ett helt ok boende tycker jag men det blir en halvjobbig natt, framförallt för den person i grannalkoven som springer på toa och vomerar halva natten. Det är svårt att inte höra hen när det är dags trots att jag har öronproppar. Har nog aldrig använt så mycket handsprit som dagarna efter detta.

Lördagen bjuder på lite klassiskt gråväder men vi stretar på. Kvällen blir åter lugn och skön då vi käkar lite senare än barnfamiljerna. Peters patenterade pasta sitter som en smäck efter en hård dag på fjället där det bjöds på trögt före. Gled nästan bättre med hudarna på faktiskt.

  Lunchen intogs i vindsäck med allt vad det innebär.
  Varmt och lä men lite mycket duk i maten.

En mycket driven student blir vår rumskamrat de första två nätterna. I hans fall består drivet av att hålla nere kostnader. Vilket han säkert delar med många andra studenter. Han checkar ut på morgonen och dyker upp igen på kvällen. Det visar sig att efter 18.00 betalar han knappt 200:- för en bädd varsomhelst på stationen. Om det finns bäddar att tillgå vill säga. Dock så lämnar man ingen i sticket på Stf:s stationer utan i värsta fall blir det madrass på golvet i något lämpligt utrymme.

Efter att nästan nått toppen på Tväråklumpen i gråvädret under lördagen blir det söndagens mission. Upp på Getryggen och ner i dalen mot Sönner Tväråklumpen. Ett magnifikt åk nedför S. Tväråklumpen blir helgens höjdpunkt. Vinden blåser så att man knappt kan konversera på toppen men det ger bara lite högalpin känsla. Det är väldigt sällan vindstilla på höga berg.

Lunch med termosbudskap!

Undertecknad nöjd på toppen och redo för nedfärd.

  När vädret är hyggligt är detta en väldigt trevlig form av skidåkning. Dessutom otroligt bra träning att gå uppför i ett par timmar. Man lever efter devisen ”Earn your turns”. Vilket stämmer bra; har man gått upp blir varenda sväng nedför en själslig upplevelse. Svårt att förklara, prova själv. Dock är ett vackert naturområde att föredra. Det är otroligt charmigt och praktiskt att kunna kliva ut från frukosten och sätta på hudarna på skidorna. Man kan bokstavligt talat påbörja sin topptur med frukostkoppen i handen och en halv macka i mungipan.

Peter njuter av måndagens förmiddagsfika på Getryggen med Sylarna i bakgrunden. Sedan bar det av hemåt. På vägen upp denna morgon stötte vi på två ripor som inte gjorde någon större notis av vår närvaro. Kärlekskranka månne?

Kärlek på fjället.

Hade gärna tagit med den här krabaten hem. Han sov utanför stationen kvällen innan. Jag stod i fönstret och mötte hans blick innan jag gick och lade mig. När jag vaknade och tittade ut så låg han där och tittade på mig igen. Alaskan malamute heter rasen och han var lite coolare än snittet.

/J