NÄR VI SVÄNGER in på torget i Hamburgsund drar Mats nästan i handbromsen; skylten från skaldjursbutiken syns tydligt och det är ett måste för Mats. Vi ska ha med oss havskräftor och räkor på vår tur till Väderöarna, inte tu tal om annat. Efter provianteringen tar vi linfärjan över till Hamburgö, en båttur på ett par hundra meter. Tanken på att det finns några som har det som uppgift varje dag, att köra färjan den minut som det kanske tar från fastland till ö och vice versa skapar spekulationer i bilen. Hur många är de i personalstyrkan? Färjan går ju varje dag med ganska kort intervall. Vem jobbar när det är personalfest? Frågor vi kanske aldrig får svar på, men kanske ska jag passa på att fråga nästa gång jag åker med färjan. För återvänder hit det gör jag, dels för skärgården, men även för att Hamburgsund och dess namne till ö är charmigt i överkant. Årstiden gör sitt till då man slipper horderna med badturister och jag vet att just det förhöjer upplevelsen av sådana här platser. Lugnet.

Överfarten via Håskär till Hamnerö går fint med 5 ostliga sekundmeter i ryggen och en något stökig dyning söderifrån. Vi bestämmer oss för att nattlägret blir i dessa trakter men först ska vi ut till Väderöbod för ett besök.

När vi efter mycket om och men hittar det smala inloppet på utsidan glider vi in i en hamn som inte rymmer några större farkoster. Här gick de förmodligen in med den tidens mindre båtar och stannade tills havet släppte ut dem. Det blev vår slutsats efter en stunds spekulerande. Det kunde nog bli en del längre stopp på denna utpost som sägs vara Sveriges blåsigaste. Havet bestämde var och när helt enkelt.

En väl bevarad plats, denna mest isolerade fyrplats längs bohuskusten, och detta tack vare föreningen Väderöbod som tagit hand om byggnaderna på senare tid. Väl värt ett besök om vädret tillåter.

Med den här vyn från Hamnerös slipade klippor intar vi senare på kvällen våra skaldjur och känner oss mycket nöjda med att ha landstigit Väderöbod. För vem vet när man får chansen härnäst? Sömnen intar vi i våra tält även om Hamnerös små bodar står öppna för besökare. Vi nöjer oss med att kvällsfika i den ena boden och skriva några rader i gästboken.

Dagen efter tar vi sikte på Storö och den mer civiliserade delen av Väderöarna. Om man nu kan prata om civilisation härute. Tidigare fanns här en lotsstation som upprättades på 1700-talet och lades ner 1966. Nu finns här pensionat med restaurang som håller öppet året runt och det drivs en del andra projekt med miljön i fokus. När vi paddlar in i hamnen på morgonkvisten råder ingen större aktivitet men nästa gång tajmar jag in ett middagsstopp och kanske en övernattning på pensionatet.

Vi tar ut kursen mot Vedholmen och påbörjar den ganska långa överfarten. Väl ute på fjorden har vi sällskap av några fiskebåtar som förmodligen fiskar havskräftor. Hummern får de vänta med till på måndag då det officiella startskottet går för årets hummerfiske. Vi närmar oss så sakteliga en av Sveriges vackraste skärgårdar, kanske t.o.m. den vackraste så här års när vädret är på sitt bästa humör. Den röda graniten och det klara vattnet gör oss hänförda och vi njuter så mycket det går innan vi tar lunch på en av mina tidigare tältplatser.

Till skillnad från många andra tycker vi att Virholmarna med sina släta hällar är finare än sandstranden mitt emot på mer omtalade Vedholmen. Just på Vedholmen ser vi två paddlare som är i färd med att packa ihop sina läger. En charm i sig med detta skärgårdsliv; man tar dagen som den kommer. Medan vi har paddlat i Väderöarkipelagen och gjort en överfart till dessa trakter har de inte lämnat sitt läger ännu. Var sak har sin tid.

Nattlägret är planerat till finstranden på Långeskär, men det är något med den platsen. Jag har varit förbi där tidigare och oavsett årstid har det varit upptaget. Så är även fallet denna gång. Det visar sig att en av Vedholmstältarna tagit sig till Långeskär och redan slagit nytt läger fast klockan bara är halv fyra eller något sånt. Det är en äldre dam som paddlar ensam och vi byter några ord med henne innan vi stävar vidare mot nya mål. Hon bjöd inte in oss att dela tältplats direkt och det gör vi ju inte så gärna här i detta avlånga land. På något sätt så vill vi ha vår egen lilla plätt. Och jag är inte bättre än någon annan där; jag vill oftast också ha min egen ö. Men ibland kan just det oväntade mötet på en ö med en annan hänförd paddlare vara det bästa samtalet man haft på länge. Detta speciellt när man är ute på egen hand.

Spännande att tälta nära vattnet på västkusten då det finns ett litet tidvatten.
– Hur mycket stiger det i natt? Frågar man sig, och svarar sig själv att jag sover ju på ett liggunderlag med luft i så det är bara att flyta runt i sömnen i värsta fall. Oftast går det bra.

Förutom att du har skärgården nästan för dig själv bjuder september även på en del fina ljusförhållanden.

När vi nästa dag paddlar in i badviken på Hamburgö där vi startade turen, sitter samma par och solbadar på klipphyllorna som satt där när vi gav oss iväg för tre dagar sedan.  Förmodligen delar de vår filosofi att skärgården är som bäst under lågsäsongen. Och precis som vi njuter de av att ha möjligheten att vara där och då. För vem vet när det blir tillfälle härnäst?

/J