SKÖN TID UTOMHUS är ett återkommande tema i mina inlägg på denna blogg. När jag igår väntade på bussen tillsammans med Anne på Kungsgatan i Stockholm fick just detta tema en annan mening. Efter väggen vid busshållplatsen hade någon bäddat sin sovalkov för kvällen. Ovanför mannens sovalkov meddelar Nespresso att vi måste köpa deras nya kaffemaskin. Mitt tränade öga gjorde några utelivsreflektioner; – den där sovsäcken har limit +12. – Varför drar han inte upp dragkedjan ordentligt? – Inget bra liggunderlag. – Han ligger åt fel håll med huvudet. När jag återkommer till verkligheten möter jag mannens blick när han tänder en cigg. Jag kommer på mig själv med att stå och hoppa lite i den råa kylan och stannar upp med blicken kvar i mannens.
När vi kliver ombord på bussen som rullar Kungsgatan fram har jag mannens blick kvar på näthinnan samtidigt som jag ser hans jämlikar ligga efter väggarna. Hur blir deras natt när horder av alkoholpåverkade människor i olika åldrar passerar deras sovalkover? 13 procent av dessa kan dessutom ha med sig ett järnrör eller två.
När jag såg det i Paris, New York och Barcelona tänkte jag alltid att det är ett himla fint land vi har där hemma. Ingen behöver sova på gatan där inte. Men nu är vi där. Vad hände med vårt trygga vackra land där jag upplevde att alla fick den hjälp de behövde?
/J
Lämna ett svar