EN PRESTATION KAN ha många ansikten. För somliga kan det handla om att ta sig ur sängen på morgonen; medan det för andra handlar om att stå högst upp på pallen. Likväl är det en prestation efter de förutsättningar respektive individ besitter.
Vi är många som kämpar med ”good enough”, att vara nöjd med det du uträttar och ha tillit till din egen förmåga.
När jag träffade gänget från SEB för första gången hade jag tre budskap till dem.
- Resan är målet – toppen är bonus.
- Vi gör det tillsammans.
- Det finns inga rulltrappor på Kebnekaise, inte heller kan man ta hissen till toppen.
Med dessa budskap i minnet tränade vi tillsammans under våren och träningsprogram samt utrustningslistor delades ut. Men framförallt ville jag att de skulle ta vara på vardagsmotionen – genom att låta bilen stå och alltid gå i trappor när möjligheten bjöds. Målet var att samtliga skulle få en bättre fysik samt upptäcka naturen och nyttan med att spendera tid utomhus. Dessutom göra det tillsammans med sina arbetskamrater.
På bilden ser ni delar av gänget inför första träningspasset med snöskor.
Tiden går fort när man har roligt och plötsligt stod vi där i Nikkaluokta med ryggsäckar och regnkläder för att påbörja inmarschen mot Kebnekaises fjällstation. Jag hade sedan en vecka tillbaka spenderat tid i massiven runt Keb och var nu på väg upp igen med detta sköna gäng. Humöret var på topp trots ett strilande regn.
Väl framme delades nycklar till rummen ut och middagen väntade på oss i Elsas kök. Kvällen blev lite senare än planerat då genomgången av utrustning för toppturen drog ut lite på tiden. Våra guider Micke och Maria ville gå igenom allt vilket i sig kändes bra. Jag hade bekantat mig med dem båda tidigare under veckan och det var två sköna personer med passion för berg. Kan ju vara bra när det är just bergsmiljö man befinner sig i.
Frukosten på lördagsmorgonen var det mest kaotiska jag upplevt. I stort sett alla boende på stationen och några till skulle äta frukost samt packa lunchpaket kl. 06.00 – eftersom i stort sett alla guider ville starta sina grupper senast 06.45. Vi hade satt starten till 06.30 men det var inte genomförbart och då stod jag ändå upp och åt frukost samtidigt som jag försökte bre smör på mina lunchmackor. Sittplats var en lyxvara. Desto skönare var det då att komma ut i den friska morgonluften och påbörja vandringen.
Vi traskade på mot Kittelbäcken och fick ganska tidigt vada några bäckar som växt till sig under 2 dagars regn. Vattnet forsade på ganska bra och Micke och jag letade efter bra platser att gå över. Vi stod sedan i forsen, Micke, Maria och jag, i en kedja som langade respektive vägledde gänget genom forsande iskallt vatten och bra stenar att kliva på under ytan.
Sedan påbörjades stigningen upp i Kitteldalen och för somliga blev detta ganska jobbigt. Med packning på ryggen och ett konstant motlut kombinerat med ett tempo satt för att hinna upp inom tidsplanen, gick det helt enkelt inte för alla att hänga med. Att vända ner igen kan vara nog så jobbigt men också ett beslut som kräver mognad och god självkänsla. Att vara nöjd mig sig själv och att ha gjort sitt bästa. Good enough helt enkelt.
Här vill Länsstyrelsen bygga en stentrappa enl. Fjällsäkerhetsrådet.
Längre upp på berget fick ytterligare några tappra kämpar ge sig och dessa blev ledsagade ner av mig respektive Maria vid två olika tidpunkter. Mentalt sett en ganska bra övning att ta ansvar och hjälpa någon ner istället för att envetet sträva uppför. För Maria och mig en självklarhet då vi var där för gruppens välbefinnande och inte våra egna prestationer.
Micke krigade på med sista gänget som till slut nådde toppen i något av en mix av hagel och snöstorm.
Jag säger BRA JOBBAT! till alla oavsett var på berget ni fick vända. Om man prompt måste upp till toppen så står berget kvar i all framtid får vi förmoda. Dock kommer syd och nordtoppen byta plats som högst i Sverige inom en snar framtid enl. de som vet. Och plötsligt är det en annan topp som ska bestigas om man ska befinna sig på Sveriges tak.
Men som sagt, det är fortfarande resan som är målet, och att göra det tillsammans. Att du sedan får en bättre fysik och mår bättre i största allmänhet av att spendera tid utomhus är ett mål i sig värt att kämpa för.
Kan vara ett äventyr att gå på dass i Tarfala.
De berömda blocken vid Làddjujohka.
Lite is kvar på en spegelblank sjö i Tarfala.
Nedre båtlänningen vid sjön Làddjujavri. Tuolpagorni och Kebmassivet i fonden.
Det har varit en fantastisk resa med ett fantastiskt gäng, som jag har fått den stora äran att lära känna under dessa månader. Tack ska ni ha, och återigen, väl kämpat.
Nicklas, Maria och Micke på väg mot nya äventyr.
Stort tack även till guiderna från SWETT och Nicklas för ett gott samarbete. Det här gör vi om.
Lämna ett svar