Kanske är det så att en rejäl förkylning – med reservation för rejäl beroende på den drabbades kön – helt enkelt är kroppens signal för viloperiod. För aldrig vilar jag och slappar så mycket som när näsan rinner okontrollerat. Jag skulle heller aldrig drömma om att titta på två avsnitt efter varann av Lars Monsen på Villospår, mitt på ljusa dagen utan en ”mancold” i kroppen. Ändå jag älskar den mannen. Och kanske är sjukgymnastens råd för min alltid närvarande tinnitus – ett sugrör i munnen likt en cigg då och då – något liknande. Spända käkar är aldrig bra. Och tydligen är en rökare mer avslappnad i käkpartiet än vi andra – ickerökarna. Alltid något.

Det har nu gått ett par veckor sedan jag låg i vaken och tänkte på Anders Karlsson som förolyckades på isen jag hade gått igenom. Inte exakt där för det kan ingen veta men i samma område och i kvällsljus. Pannlampan lös fortfarande när jag tumlade runt i vattnet och kände botten under mina skridskor. Som jag kan minnas så tänkte jag på Anders fast jag inte kände honom. Kylan i vattnet har jag inget minne av alls. Tack vare att pannlampan fortfarande lös kunde jag se en större sten ett tiotal meter in mot land. Jag började gå på botten för att ta mig dit och slog mig fram genom den tunna isen. Snubblandes landade jag ibland med ansiktet i vattnet men var snabbt uppe igen, att gå med skridskor på en stenig botten är ingen rekommendation men alternativet att försöka ta av dem är ännu sämre.

När jag väl tog mig upp på en närliggande sten med skridskorna fortfarande på fötterna började jag känna att det var rätt kallt eftersom jag var helt genomblöt. Jag satte telefonen i högtalarläge och ringde Karin som jag skulle möta upp längre fram efter Ässöns västra sida. Samtidigt påbörjade jag ombytet ståendes på min sten i vassen. Vilken syn det måste ha varit med en halvnaken man, lite upphöjd tack vare stenen, med pannlampa i vassen och dimman därtill. När Karin med sällskap kom skrinnandes hade jag fått på mig torra kläder sånär som på fötterna. Jag fick hjälp med packningen av allt det blöta och plastpåsar att sätta på fötterna i mina blöta kängor. När vi 30 minuter senare satt vid elden på Lindholmen och det rök fint ur mina blöta kängor kändes allting helt ok. Men färden dit på skridskor hade känts lite speciell.

Jag valde att åka själv i något som i dagsljus handlade om ca. 15 minuter men som i mörker och dimma blev något helt annat. Jag gör aldrig om det valet. Punkt.


Åka skridsko i grupp är att rekommendera.

Jag nämnde sist jag skrev något här att det var nytt uppdrag på gång. Och fr.o.m. 1:a februari så jobbar jag som Utvecklingsledare Friluftsliv. Samma organisation som tidigare, samma kontor och samma jobbarkompisar men nya ansvarsområden. Lederna i stort med Bergslagsleden och Kanotlederna i första hand men på sikt även cykellederna. Det blir lite lever som jag lär med #tidutomhus & #njutomhus som motto. Nu får jag utveckla det för andra att ta del av, såväl turismen som invånarna i Örebro län. En win-win situation där turismen och folkhälsan utvecklas i samklang.

Behöver jag säga att jag har kul på jobbet.

/J